Lucka 18

Jag hatar glasspinnar. Glasspinnar, träslevar, tandpetare och smörknivar. Men framförallt glasspinnar.
Känslan av torra händer mot obahandlat trä, den där stickiga känslan... Uhh jag får rysningar bara av att tala om det.

När jag äter glass behåller jag pappret och lindar det runt glasspinnen så jag slipper ta i den.
Sen äter jag min Magnum Mandel tills man börjar skymta glasspinnens form. Den är fortfarande täckt av vaniljglass, så man ser den inte, men man anar att den är där.
Nu måste jag försöka få bort så mycket vaniljglass som möjligt utan att nudda pinnen. För även att ta i den med munnen ger den där stickiga känslan.
Det slutar alltid med att jag lämnar ett tunt lager glass, blir liksom enklast så.

Jag lyckas dock alltid äta glass när jag åker någonstans. Därför vill man lägga tillbaka den kladdiga glasspinnen i glasspappret, så att man kan lägga ifrån sig den utan att kladdar ner bilen. Och det mina vänner, det är en komplicerad process. Jag måste försöka veckla ut glasspappret utan att släppa taget om glasspinnen, för att kunna smussla ner pinnen tillbaka in i själva pappret, utan att faktiskt röra glasspinnen med varken munnen eller handen en enda gång.
Det är ett tufft liv vi lever.
Tina Bergström